Vandrande vålnaden

Min bror som var stf kommendant på campen hade snikat åt sig en av dom få kroncyklarna som fanns. Normalt sett var det bara stabsofficerare som förfogade över en cykel men är man chef över Militärpolisen har man makt, i bland lika mycket som en Överste, men bara ibland.

När som helst kunde han komma ljudlöst på sin cykel och överumpla folk som latade sig, så planer smiddes. Som stf kommendant var han som nämnt oantastlig men cykeljäveln saknade beskyddare och blev vår måltavla.

När det här utspelar sig har våra avlösare kommit till campen så vår vardag består av att lära upp dom och försöka bli så fulla som möjligt.

En natt under ett rus av det som fanns att tillgå samlades dom utvalda och cykeln stals. Äntligen var den vår och inte hans och hans välde var störtat. Sen kom det av sig lite och vad är en cykelstöld igentligen i ett inbördes krig. Vi måste göra något mer var vi överens om och alla tittade på mig. Det blev som vanligt att blod var tjockare än sprit så med en röravskärare delades cykeln i två delar.

Återigen var vi överens om att om ingen vet vad som hänt är det inget roligt.

Översten! Vi får Översten att lämna in en anmälan om en upphittad halv cykel! Mp kommer aldrig att inleda förhör med honom, det är genialt.

Översten och valda delar av staben var också lite less på vandrande vålnaden som kunde dyka upp när dom satt och drack punch bakom någon barack, så en obetydligt onykter Överste knackar på MP kuren och vill anmäla en upphittad halv cykel klockan två på natten.

Trots alla försiktighets åtgärder blir utredningen kort och nästa kväll kommer kommendanten fram till mig i baren med ett leende. Cykel, röravskärare, pionjärpluton, DU. Sen var det klart tyckte han, men vanan trogen blånekade jag och svor mig oskyldig.

Då ska du få en sista order sa han, i morgon bitti ska det stå en hel cykel i stället vid MP kuren för det är ont om cyklar, men det var ett förbannat roligt tilltag.