Tobaksladan i vanadis

Eldarn som är precis tio år äldre än mig är ett levande uppslagsverk. Det finns få saker som passerat honom utan att det fastnat i hans minne, även dom mest konstiga saker. Man kan säga att hans lyra har 28 strängar.

Till vardags är han eldare på en ångbåt som trafikerar Stockholms Skärgård men dom går inte på vintern så då bygger han omöjliga saker. Elcyklar är en svaghet hos honom och han bygger den ena efter den andra. Det händer att polisen stoppar honom eftersom han inte använder hjälm och dom fattar ingenting, för en elcykel klassas som handikappfordon och duttar har inte hjälm.

Hemma har han en svarv och vad som helst kan komma ur den, en vacker lampa eller en potatisprovarnål. Humöret styr tillverkningen kan man säga. Låset till hans hytt på ångbåten är naturligtvis ingen nyckel utan en ombyggd vindrutetorkamotor med en hävarm, en snodd och en tryckknapp bakom en panel. Ganska typiskt honom kan man tycka.

På dagens tripp till Hammarby passerar man massor med historiska platser som man inte ens visste fanns, tex vid Sveaplan ligger det i Sveavägens ände ett par röda och gula gamla hus och det stora gula är den sista tobaksladan i Stockholm. Man odlade tydligen och torkade tobak mitt inne i stan förut?

Jag tror vi passerade 20 platser som han redogjorde något historiskt om som jag aldrig hört talas om, men han visste allt om.

Knopar, bränsleförbrukningskoeficienter, toleranser på Malaysiska puttfnuttlager, varför en gata heter som den gör och varför. Var regalskeppet Wasa hade sin stapelbädd på 1600 talet. Allt finns i hans minnesbank och man kan inte undå att häpna av förundran. Många roliga historier har han i lager och man kan knappt hålla sig för skratt när han berättar om sin ungdom till sjöss och allt dråpligt som skedde.