Många långa timmar kommer att tillbringas ensam långt ute på havet. Allt är svart runt omkring med undantag för "flashen" på tornen, enstaka andra ljus som passerar eller från dom som ligger för ankar. Under dessa timmar tittar jag på radarn och lyssnar på musik och försöker få tiden att gå. Gå så det gryende ljuset väcker min värld till liv igen och jag får uppleva soluppgången ännu en gång.
I bland kommer inte solen som en befriare utan stormen som en hämnare och återkräver det vi tar från honom, nämligen vinden. Han kan vara ganska hård mot oss stundtals men han skrämmer mig inte för du finns hela tiden i mina tankar och då vet jag att jag alltid kommer in till hamn igen.
Du ser glädjen i mina ögon nu när jag ska lämna dig men i mitt hjärta finns det bara sorg. Glädjen är bara för det jag ska göra nämligen att få återse havet, det stora och vilda. Rädsla finns inte då, bara medvetenheten om kraften som jag rider dygn efter dygn. Min ända rädsla är om dig, att du har det bra när jag rider på stormen och skriker av glädje.
En poet hade säkert varit skitnöjd med detta och i all ärlighet är jag det med. Precis vad jag känner och som i alla brev av kärlek låter det skittöntigt.
I min famn finns alla kramar som jag sparar åt dig.
El Capitan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar