Det finns inga turister i Tuzla

Tuzla är en stad i norra Bosnien, namnet betyder salt på Turkiska, Tuz, således saltstaden. Kockis och jag beslutade att efter avslutad mission åka tillbaks och öppna en liten restaurang i en närliggande gruvby. En lysande ide tyckte vi med alla kontakter vi hade i staden och FN käkar Pizzor sa kockis så det går nog att få snurr på det.

Enda nackdelen kan man tycka var att vi inte längre åkte vit pansarbil utan silverfärgad BMW med lågprofilare. Sen var det det här med "Maj-Gun" som var återlämnad till Kronan men det gick att lösa lokalt!

Vissa tyckte att vi var lite knepiga och det första tecknet på det fick vi i en vägspärr i Mostar, eller det var i själva verket tre vägspärrar pga att dom var lite osams med varandra. Den första var Kroatisk och vi visade pass och han frågade om vårat syfte med resan, turister svarade vi, vilket fick han lite misstänksam. Det finns inga turister i Tuzla påpekade han, och vi höll med eftersom vi satt fast i hans vägspärr i Mostar. Men om du öppnar bommen så finns det snart två turister där. Vad göra, vi hade inget olagligt i bilen och alla papper var i ordning så han öppnade och släppte ut oss ur Kroatien.

Nästa spärr var Federal och 100 meter bort, turister sa han med ett skratt, den var bäst i dag.

Den Bosniska spärren var skitglad men ovetande om att turistsäsongen startat så vi passerade även den.

Nu var det dags att fixa kulor och krut, förslagsvis rätt skit eftersom det var krig i landet. Stoppas med en Kalasnikov är dåligt för folkhälsan så vi behövde en lavett till vapnet. Och den består av en krigstrött soldat vars ända mål är att han fortast möjligt ska hem och göka kärringen. Vi hittade honom vid en postering och lastade in honom i bilen, nu hade vi ett passerkort, VIP företräde och en automatkarbin. Vid nästa spärr skulle man kolla hela bilen och allt bagage men det kom av sig när sergeanten i baksätet klev ur och meddelade att dom skulle lägga ner för han skulle hem och göka kärringen, inte stå i sin egen armes jävla vägspärr. På den vägen var det men tyvärr så var vi snart hemma hos honom och han tackade för sig

Men det fanns många i hans belägenhet så på kvällen var vi framme i Tuzla. Då blir vi stoppade av Polisen som vill skriva ut böter på en trasig lampa och vi resignerar och försvarar oss med att det är krig, och släpps.

Mycket händer och vår elektriker säger en dag att vi måste följa med honom ner på kontoret för hans chef vill prata med oss. Elfirmans chef frågar vi då, nej chefen för den militära säkerhetstjänsten. Va fan är inte du elektriker undrade vi och det var han förvisso men även Bosniens svar på Hamilton varannan vecka.

Hans chef var en förstående man som tog det här med turism ganska lätt men undrade var våra turistvisa fanns. E va turistvisa, ni har inget visumtvång vad vi vet prövade vi med, nej det har inte varit aktuellt så att säga men nu sitter ni här och är turister så fyll i dom här pappren. Vi är på inga sätt spioner försökte kockis och säkchefen sa då att det förstod han eftersom spioner brukade hålla låg profil, inte anlända i en BMW mwd lågprofilare och låta få den tvättad varje dag vid affären.

Kockis svåger hade innan kriget varit vid flygvapnet men nu var han vanlig skyttesoldat och det var långt till regementets kasern. Kan ni skjutsa mig och två kollegor undrade han en dag för vi har så mycket packning. Självklart gör vi det sa vi och åkte upp till kasern. Vi kommer snart, ska bara hämta lite grejor, tar bara fem minuter.

Att dom hade grejor, tre AK 47, en Tysk MG 3 och en jävla massa handgranater. Vi må vara släkt snart sa kockis men om du tror att du lastar det där i vår bil är du galen. Men till slut var vi på väg och vår BMW var den enda bilen som varit på Maivitsa, berget där man slogs om tv antennen. Creepy tyckte kockis som gasade ner från berget i en rasande fart.

Människor har många minnen, sommarängen och första förälskelsen tex. Mitt största minne är tre små barn som var mina grannar i byn. Vi spelade i bland Alfapet på Bosniska och dom fick vara stora och duktiga och jag liten och analfabet. En dag brakade ett Lv akan batteri igång och dom blev naturligtvis skrämda, deras pappa fanns inte mer pga kriget, och jag lugnade dom. Sitt still, yra inte omkring på gården för där är det farligt, inte här och deras mamma undrade hur jag kunde vara så lugn. Jag har bott vid en skjutbana i hela livet sa jag, knallen är inte farlig utan det som skapar den, och dom ser inte oss, utan i dag är det någon annan som har otur.

Få kristna har firat den muslimska högtiden bairam, färre som jag firade den. På ett litet berg nedanför det stora farliga med helstekt lamm när Serberna tokskjuter över oss ner mot staden, snacka om fyrverkeri.

Ett dåligt minne är att kockis svåger lite senare fick en 7.62 i pannan som gick ut igen vilket medförde att han troligtvis fortfarande lever men skadad för livet. Men våra gärningar sätter spår och vem är inte skadad av sina upplevelser, han för att han försvarade sitt land och jag för att en massa skit i mitt liv.