Mission Impossible

Ett av många uppdrag som bryggbyggare var att göra en kajförstärkning på en ö vid norrgående farleden. Drömförhållanden för ett sånt arbete är ingen trafik och lågvatten. Nu var det allt annat än drömförhållanden och dessutom högt vatten. Chefen som i normala fall är en förstående person hade nog lovat en brygga för mycket den sommaren, så arbetet skulle utföras oavsett om det snöade på Midsommar.

Första försöket misslyckades och formen inte bara tömdes på betong utan hela formen spolades bort.

På andra försöket var formen kvar men någon betong kunde ingen se!

Inte ens tredje försöket var en framgång så ett samtal till land om nåd ringdes. – Håll ställningarna till sista man och kajen ska förstärkas löd ordern.

Fjärde försöket blev inte heller någon framgång så då gav vi, eller i alla fall jag upp och sa att nu åker vi hem! Den gamla minarbetsbåten backades ut i farleden och när vi lägger växelreglaget i läge fram så händer det inte ett skit. Det varvar förvisso men inget mer. Allting kollas från fläktrem och bakåt men inga fel upptäcktes. Återstår då bara en ytterst otrolig anledning att vi inte rör på oss och det är att man saknar propeller!

Ole dole doff, du är yngst och dessutom praktikant så nu ska du praktisera simning i farled sa vi till ”Lilla Jonny” och han var inte den badkruka jag är så han hoppade i. Åter vid ytan meddelade han att det var ingen hemma där nere, bara en tom axel och inget mer. Merde, och vi som driver ut i farleden och klockan närmar sig köttmarknadskryssning.

Ole dole doff igen och ett samtal som gick till sjöräddningen och inte den redan högröda ägaren till företaget. En liten bogsering in till Waxholm och den då illröda chefen som inte riktigt gillade att stå i skuld till sjöräddningen. Hur man nu kan stå i skuld till dom har jag aldrig förstått, men det kanske var någon privat grej!

Ordning på båten och ytterligare ett försök som vanan troget gick käpp rätt åt helvete. Mina nerver var då inte riktigt i fas med kajen så vid hemresan sattes jag av i Norrhamnen och gick rätt upp till Dr Jansson, som med en snabb diagnos konstaterade akut trauma och något med stress. Sjukskriven i två veckor och han tyckte att jag skulle gå förbi Apoteket med ett recept. -Jag tror du behöver det var han sista ord.

Passerade Apoteket på väg till HK och till lunchen läste jag på medicinen att två i samband med måltid var rekommenderat. Svepte i mig två små vita tabletter och åt upp min mat och lagom till kaffet stannade resten av världen av och allt blev tyst. Blev lite konfunderad först när jag såg dom vid bordet bredvid prata men vem fan bryr sig vad dom säger.

Först då fattade jag att jag höll på att somna och det nu sådär direkt. Kastade mig hals över huvud ut i bilen och åkte fortare än ögat hem och jag nuddade inte ens kudden innan jag var i ett tillstånd som liknar medvetslöshet.

Vaknade och tittade på klockan! 12, va fan har ingen ringt för tänkte jag och hoppade i jobbartöjet och sprang upp på däck. Nu går det upp ett liljeholmens att jag blev sjukskriven igår och mitt sista minne är lunch klockan halv två! 22 och en halv timme hade jag sovit och det var en ny upplevelse.