Det är den känsla jag haft under ganska lång tid och det har känts hopplöst många gånger. Skeppshunden och jag har bara fortsatt att klättra men när vi har kommit till en avsats ser vi bara ännu en backe! Idag klättrade vi för sista gången kändes det som och väl uppe på avsatsen skulle vi skåda ut över världen!
Vilket skämt!
Vi ser oss omkring och upptäcker att vi står på fast mark och berget ligger framför oss och det är jättehögt! Du Sigge, vi har nog missat lite här, vi trodde att vi skulle högre upp men det var ett svart hål vi ramlade ner i på Rindö!
Vild glädje i alla fall, vi var ju hemma igen där vi startade och det stället gillar vi bägge två! Peter får ursäkta men det blev extra ranson i kväll för oss bägge och vi firade.
Utan hjälp av vänner hade det inte gått och ni som har hjärtan av guld, tack för livlinorna ni försåg oss med! Vild glädje i alla fall och det där berget klättrar vi upp på lätt som en plätt!
Men, det finns en person!
Du läser det här vid samma tid nästan varje morgon till kaffet och den rostade smörgåsen. Du betydde också något under vår resa uppåt. Ta det med dig på din resa som du bör påbörja snart för din är längre en den vi just avslutade!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar